Kolumn Vbl 23.4.2022

Tomrummet efter Ike

Under påskhelgen nåddes vi av budet om riksdagens långvarigaste ledamot Ilkka Kanervas bortgång. Det här berörde alla riksdagen. Alla kände Ike och Ike kände alla. Han hade en enorm förmåga att visa respekt för att alla kollegor, oberoende av parti, och var otroligt lösningsfokuserad. Han kunde läsa av situationen, med både humor och allvar på samma gång. Då han sa något i plenum var alla tysta och lyssnade.

I plenum hölls i veckan en minnesstund och tyst minut till Kanervas minne. Alla är överens – i en situation som denna skulle vi ha behövt hans otroligt breda kunskap och erfarenhet. Ike var insatt i allt, själv samarbetade jag mycket med honom på senare tid kring Riksväg 8:s utveckling, men framför allt var utrikes- och säkerhetspolitik hans specialkunnande.

I sin allra sista uppdatering på Twitter dagen innan sin bortgång skrev han om de historiska beslut Finlands riksdag nu står inför med den säkerhetspolitiska redogörelsen. Hans analytiska talturer skulle ha behövts just nu men samtidigt vet vi att han skulle ha sagt, nog fixar ni det där. Men hans avtryck och arv lever med oss nu.

Spår av det kunde skönjas då den då den utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelsen debatterades sent över midnatt natten till torsdagen. Mycket har hunnits säga om detta, såväl i Finland som annanstans, när det nu endast ser ut att handla om veckor tills beslut fattas i frågan. Inte minst i Sverige har vår redogörelse väckt mycket uppmärksamhet, och i torsdags fick man ta del av rapporter om att även majoriteten av svenska folket nu stöder ett Natomedlemskap.

Natodebatten har verkligen eskalerat fort sedan Rysslands invasion av Ukraina. Finska folkets opinion om Natomedlemskap har skiftat under en väldigt kort tid, och det är tydligt att krig väcker starka känslor. Till exempel rapporterades det i mars om att 62 procent av finländarna stöder Natomedlemskap – ett rejält hopp jämfört med de undersökningar som gjordes en månad tidigare i februari, då 53 procent stod bakom medlemskapet. Några månader innan var det ännu lägre.

Stödet har framför allt vuxit bland kvinnor. Även bland riksdagsledamöter har ställningen till Nato genomgått en stor förändring, speciellt inom centern och SDP-leden.

Finländarnas snabba skift i Natofrågan har kommit som en överraskning för många experter och forskare. Det är på alla sätt en historisk förändring som berör partier, politiker, beslutsfattare och folket. I sin helhet målas Nato upp i ett positivare ljus än förut, och fokus är på de fördelar ett medlemskap skulle ha.

Trots att jag personligen och SFP som parti sedan länge stött Natomedlemskap, ser jag en öppen debatt och granskningen av för- och nackdelar som en väsentlig del av den historiska process som vi nu går igenom. En historisk fråga som denna måste granskas ur alla synvinklar. 

Samtidigt visar studier att just denna konsensusvilja och viljan av en enad front de facto hör till finsk politisk kultur.  Under de senaste decennierna har vi generellt varit i samma linje med regeringens säkerhetspolitiska linjer, detta trots en rad olika regeringar.

I nuläget är majoriteten av finska riksdagsledamöter bakom ett Natomedlemskap, och i plenisalen kunde man under onsdagen bevittna en högst enig diskussion. Politik ska beredas parlamentariskt och alltid ifrågasättas ur olika synvinklar, men till den finska gemensamma viljan hör i slutändan att hitta konsensus. Det möjliggör snabba processer som dessa, och är vår styrka som land.