I världen pågår tiotals olika beväpnade krig och konflikter, de ekonomiska klyftorna mellan globala syd och nord ökar, klimatförändringen eskalerar och den slår ut på olika sätt, till exempel i tillgången till mat och rent vatten. Orosmolnen är många vilket kommer tydligt fram på IPU:s (världens riksdagars gemensamma organ) 151:a session som hölls i Geneve denna vecka. De allra flesta är överens om att gemensamma överenskommelser behövs men ambitionsnivåerna varierar – och förstås synen på vem som ska betala.
Vi lever i en värld där 673 miljoner människor lider av hunger, de flesta kvinnor och barn. Detta är 8,2 % av världens befolkning. I tillägg till denna siffra saknar 2,3 miljarder människor i världen regelbunden tillgång till trygg, näringsrik och tillräcklig mat. Detta sker samtidigt som vi i Finland och andra västländer brottas med överkonsumtion av salt och socker. Frågan om livsmedelssäkerhet är både global och lokal. Men mitt i denna globala ojämlikhet får vi inte blunda för våra egna utmaningar här hemma i Finland.
Den finländska livsmedelsproduktionen befinner sig i en djup lönsamhetskris. Våra bönder kämpar med ökade krav på miljöhänsyn och djurvälfärd. Kraven som ställs har sina fördelar, men även de kommer med en prislapp. Samtidigt tillåter vi importerade livsmedel med lägre kvalitetskrav konkurrera på samma marknad, vilket snedvrider spelplanen. Det är inte hållbart.
Utan ekonomiskt bärkraftiga jordbruk finns ingen inhemsk matproduktion. Och när en gård väl lägger ner, kommer den ytterst sällan tillbaka. Det är inte bara maten som försvinner – det är också arbetstillfällen, landsbygdens livskraft och vår nationella beredskap.
Kriget i Ukraina har visat hur sårbara de globala livsmedelskedjorna är. När delar av världens veteproduktion slås ut påverkas även våra och världens butikshyllor. Klimatförändringar – med torka, översvämningar och tyfoner – förvärrar situationen ytterligare. Till exempel i Filippinerna förstördes en stor del av fjolårets matproduktion av tyfoner. Det skapar stor otrygghet.
Den globala efterfrågan på mat växer, vilket driver upp priserna. År 2024 nådde kostnaden för en hälsosam kost rekordnivåer, vilket drabbar särskilt kvinnor och landsbygdsbefolkning i låginkomstländer – men också låginkomsttagare här hemma. Matköerna växer.
Vi måste därför se självförsörjning inte som ett nostalgiskt ideal, utan som en strategisk nödvändighet i alla världens länder och en viktig del av ländernas lagstiftning. Det handlar om vår förmåga att stå på egna ben i kris. Det handlar om att säkra tillgången till mat, rent vatten och energi – vilket är tre grundpelare i vår nationella säkerhet.
Men det handlar också om rättvisa. Om vi kräver att våra bönder ska producera hållbart, måste vi också ge dem förutsättningar att lyckas. Det kräver politiska beslut, långsiktig finansiering och rättvis fördelning av intäkterna i livsmedelskedjan. Det kräver att vi vågar prioritera inhemsk produktion – inte bara i ord, utan i handling.
Därför var det otroligt viktigt att riksdagen förde en aktuell debatt om jordbrukets lönsamhetskris i veckan. För utan våra bönder, ingen mat. Och utan mat och rent vatten, ingen framtid.