Nej, vi har inte presidentval i Finland 2027 – det är inprickat 2030. Men däremot i ett av Europas största och mäktigaste länder, Frankrike. Där känns det som att alla där nu väntar på presidentvalet 2027. Då ska alla inrikespolitiska knutar, som nu finns, öppna sig.
Vi har alltid hört om otaliga strejker och demonstrationer i Frankrike där bönderna bland annat stoppat livligt trafikerade infarter till Paris – allt för att visa sitt missnöje men den politik som förts. Men frågan är om inte detta nu kommit upp på en ny nivå.
Det har stridits mycket inom den franska inrikespolitiken sedan president Emmanuel Macron upplöste nationalförsamlingen (riksdagen) sommaren 2024. Detta gjorde han till följd av högerns frammarsch i EU-valet. Nyval följde. Till följd av det tidiga parlamentsvalet finns det tre nästan lika stora block i nationalförsamlingen som inte kan kompromissa med varandra. Det österbottniska talesättet ”Slåss pojkar så får ni tobak” verkar vara bara förnamnet till hur inflammerat det är.
Vi är just nu inne på den tredje regeringen på drygt ett år. Just nu heter premiärministern Sébastien Lecornu, som tidigare fungerat som försvarsminister. Han utnämndes 9 september efter att François Bayrous regering föll i en misstroendeomröstning den 8 september.
Vad är orsaken då? Som oftast – pengar och nedskärningar. Frankrike har ett betydande offentligt underskott och statsskuld växer i en ohållbar takt. Som jämförelse kan konstateras att den är i proportion större än vår, Frankrikes statsskuld är 115% av BNP medan vår är kring 85. Det är svårt att nå enighet om sparmål – höger och ytterhöger blocken vill långt anpassa utgifterna medan vänstern vill höja skatterna för de rika samt öka välfärden.
En av tvistefrågorna är pensionerna. I Frankrike finns inga pensionsfonder. Det är inte populärt att indexfrysa eller minska på bland allra trognaste väljarnas inkomster.
Förtroendeomröstningen den 8 september gällde inriktningen i budgeten för 2026 vilket ledde till att Bayrous regering föll.
Ett nytt budgetförslag ska presenteras innan medlet av oktober. Lätt blir det inte för nya premiärministern Lecornu, det finns en överhängande oro om en ny regeringskris. I värsta fall kan detta, enligt experter, leda till att presidenten Emmanuel Macron, som har en stark roll i internationella sammanhang men svagt stöd nationellt, tvingas avgå i förtid.
Det finns många likheter mellan oss och Frankrike. Vi båda tampas bland annat med växande statsskuld, ökande räntekostnader och åldrande befolkning. Vi toppar listan på länder i världen med största offentliga sektorn. Våra utrikespolitiska relationer är goda, handeln mellan länderna är aktivt.
Allt fler finska företag etablerar sig i Frankrike, likaså tvärtom. Franska investeringar i Finland har ökat, särskilt inom infrastruktur och förnybar energi. Fransmännen gillar Finland, de är den näst största utländska turistgruppen.
Men det finns kulturella skillnader. Hörde nyligen om en studie där man jämfört invånarnas framtidsdrömmar i olika länder. Finländarnas var klar. Att vara skuldfri innan man dör. Fransmännens infallsvinkel verkar prioritera på annat sätt.
EU och Finland behöver ett starkt Frankrike med stark ekonomi och fungerande inrikespolitik. Annars kan det ha effekter på hela EU:s ekonomi, till exempel gällande eurons ställning gentemot dollarn. Detta kan försvara ytterligare vår europeiska konkurrenskraft vilket i sin tur gynnar länder som USA och Kina.