Kolumn Vbl 29.19

Att våga prata - svenska eller finska

En stor del av mitt arbete i riksdagen går ut på att lyfta fram frågor som berör svenskans ställning. Det sker så gott som dagligen. Samtidigt har jag märkt, bland annat i utskottsarbetet, att kollegorna inte i sig är emot frågor som beaktar svenskans ställning – nej - men de kommer bara inte att tänka på det på samma sätt som vi gör som sett då jämlik service på svenska inte är en självklarhet. Därför påminner vi om svenskan - ofta.

I veckan publicerade före detta riksdagsledamoten, Kulta rf:s generalsekreterare Rosa Meriläinen en kolumn i Helsingin Sanomat som fick stor spridning på sociala medier. I sin kolumn lyfte hon fram vikten av att kunna svenska, men framför allt att den svenska som lärs i skolan borde räcka till. ”De som pratar svenska är ofta de som behärskar språket så gott som perfekt. Att det inte finns utrymme för en felfri svenska är problematisk. Skolsvenskan borde räcka till”.

Brister på svenskspråkig service i Finland har funnits länge och det finns otaliga exempel. Frågan är bland annat aktuell nu då välfärdsområdena ska inleda sin verksamhet. Finns det tillräcklig med personal som kan svenska och hur är det med de olika digitala verktygen och svenskan. Listan kunde göras längre.

Regeringen förbereder som bäst en ny nationalspråksstrategi som ska trygga allas rätt att få service på de två nationalspråken och att förbättra språkklimatet. Målet är att garantera rättigheten att få service på finska och svenska och utreda hur svenskspråkig arbetskraft kan säkerställas. Allt oftare hörs oroliga röster om finskans ställning i och med allt fler använder engelska i vårt samhälle. Det för sin del ger förhoppningsvis större förståelse för nationalspråksstrategin.

Glädjande många av kollegorna i riksdagen är ivriga att använda svenska med mig, ett språk de nästan aldrig använt tidigare. De försöker prata men om det inte funkar vill de åtminstone att jag ska tala svenska med dem. Jag ställer mer än gärna upp och faktum är att forskning från år 2017 visar att riksdagsledamöter önskar att svenskan skulle synas och höras mer i riksdagen, ”svenskspråkiga kunde använda svenska när de pratar med finskspråkiga”. I forskningen framgår är det vanligaste problemet att man inte litar på sina svenskkunskaper till den grad att man skulle känna sig bekväm med att prata svenska.

Mycket handlar om attityd och om att våga. Meriläinen nämner i sin kolumn att efter att då hon deltagit i tv-intervjuer på svenska har finlandssvenskar efteråt kontaktat och tackat för hennes insats, även om prestationen långt ifrån varit perfekt.

Hon lyfter även fram vårt gemensamma besök på kulturfältet i Österbotten där frågorna ställdes på finska och svaren av svenskspråkiga kulturaktörerna gavs på svenska.  Diskussionen fungerade bra på bägge språken i detta fall. Samtidigt vet vi att det finns personer som inte kan finska men ofta med den rätta viljan och attityden blir man förstådd.

Jari Löf, lektor i finska på Gymnasiet i Petalax, har sett att det allra viktigaste är att våga tala det andra inhemska – att komma i kontakt med det på ett naturligt sätt. Hans initiativ Puhu Tala-podden, är ett bra sätt att bredd och ta in nya element i språkundervisningen. Det behövs.

Genom olika åtgärder och naturliga kontakter med det andra inhemska språket kan vi skapa ett bättre språkklimat som för sin del ska ge bättre service eget modersmål i framtiden. Då kan också fler ”buri på svensk” – på ett naturligt sätt.